Precis när allt kändes så där hopplöst kom äntligen ljusglimten! Efter att ha trott och hoppats i flera dagar gav jag upp. Det blir INGEN bebis! 

Vi körde på som vanligt under måndagen. Vi skulle lämna katten för kastrering och sedan skulle jag även till jobbet på ett möte om varslet som kommer ske på jobbet. Allt är precis som vanligt. Barnen fick under tiden vara hemma hos mamma och pappa. Dom ville väldigt gärna sova där. Men eftersom jag vet att mamma inte brukar vilja det efter en natthelg, sa jag det till dom. Dock hade dom ångrat sig när jag kom tillbaka. Efter lite mat fick jag åka hem ensam. 

Ensam i väntan på att Anders skulle komma hem. Så tvättade jag och sprang i trappen (mammas förslag till att få i gång förlossningen). Men nej, inte händer det nått. Vi går i säng som vanligt och somnar ovanligt fort. 

PANG! Vaknar med ett ryck av att det känns som att jag kissar på mig. Kliver upp och försöker få kontakt med Anders. Vilken hemsk känsla, det bara rann... Efter lite googlande ringer jag förlossningen och säger att mitt vatten förmodligen gått. Vilket även hon trodde som jag pratade med efter min beskrivning. Även fast jag nu fött tre barn var det första gången vattnet gick. Jag skulle avvakta och se om det började hända nått annars skulle vi åka in till morgonen för en undersökning.

Försökte gå och lägga mig igen. Men icke! Jag kunde inte komma till ro. Istället packade jag det sista som skulle med ifall det nu skulle sätta igång. Och jo men visst kom en värk och en till. Efter ungefär två timmar började det göra rätt ont och dom kom med tre minuters mellan rum. Då var klockan runt halv tre. Ringde igen till förlossningen som tyckte att jag nog kunde komma in. Väcka Anders och försöka komma iväg. 

Kom in och blev väl bemött och klockan hade då blivit ca halv fyra. Dock med inte allt för roligt besked - TVÅ JÄKLA CM. Hoppet gav vika. Nej det blir kanske ingen bebis idag ändå. Han våran barnmorska tyckte att jag kunde vara uppe och gå lite för att få igång det ytterliggare. Jaja jag ska försöka. För nu hade jag rätt ont och fick pausa när en värk kom. Tiden gick och jag stog mest vid fönstret för jag tyckte det var så jäkla varmt. Efter att vi kom in och jag hade blivit undersökt och allt sånt. Fick jag en timme på mig, den timmen hann inte gå förens jag måsta trycka på knappen. Då var klockan runt fem. Han kom tillbaka. Såg hur jag såg ut och fattade direkt att nu börjar det hända nått. Upp i sängen och dom fick ta av mig kläderna, ja jag hade inte ens hunnit få en sån där sexig sjukhusrock. Blir undersökt och dom ska sätta igång CTG-kurva och allt sånt. Då har 20 minuter gått och jag vill bara tycka på. Ja nu börjar krystvärkarna. Och pang 11 minuter senare kom hon våran efterlängtade lillasyster.

Och sen kommer helvetet! Först vill inte moderkakan släppa riktigt. Men efter en halv timme kommer den, phju. För någon operation vill jag då inte vara med om. Och sen trillskas livmodern som inte vill gå tillbaka. Så jag får ta tabletter och det blev ett väldigt trykade på min mage och en massa blod och äckel. Det är nog det värsta jag vart med om. Brr!! Men nått positivt var att jag inte sprack. Tjoho vilken fröjd. Med allt det här blev vi kvar på förlossningen rätt länge. Ja inte förens till eftermiddagen fick vi flytta oss till BB. Då kom barnen och mamma. Klart dom ville se sin lillasyster. Så stolta storesyskon. 

Nu med allt det här behövde jag lite extra tillsyn. Även koll av blodtrycket som vart hög under graviditeten. Jag fick antibiotika för nå bakterier som dom hittade vid en special mödravårds koll. Även lillasyster behövdes kollas lite, då förlossningen gick lite för snabbt för att hinna med antibiotikan som jag skulle få under den. Så inte våran lilla tjej skulle få nått skit. Hur som haver mådde vi rätt bra. Även om hennes syresättning gick ner lite men rekade till sig efter ett dygn. Så vi fick både permiss för att åka på min mormors begravning och sedan för att åka hem då BB var fullbelagt och dom tyckte att vi var så friska att åka hem.

Lite intensivt blev det, men nu är hon här våran namnlösa lillsyster. Och jag har fått min alldeles egna SUPER TRIO.

Och nu ett par tre dygn efter lever vi i en sån där bebisbubbla. Allt är bara mys, man är trött och livet är bara så där himla bra. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Dagar och veckor går... Vi försöker tappert få ihop vardagen så att den ska funka för oss alla. VAB, jobb och skola. Ja för våran snormaja fortsätter att snora. Nu har hon snart vart hemma från dagis i fyra veckor. Jag tycker att vi borde se en förbä...

Det där coronaviruset börjar ta över min vardag. Är det bara jag som känner så? Även om man inte vill.... Det var som att vända på en hand. En vecka gick det hur bra som helst att vara lite snorig och hostig. Till att folk kollar snett på en om ma...

Dagar och tydligen veckorna bara rusar iväg här hemma. Ja livet rullar liksom på och anpassas väldigt mycket efter hur man jobbar. Och nu är jag äntligen ledig, igen! Här hemma avlöser olika sjukdomar varandra tycker jag. Och värst drabbad är Agne...

Söndag och helgen lider mot sitt slut. Ja tänk så fort en helg kan gå när man är ledig. Nu är det bara att ladda upp för jobb och lite mer jobb. Drygt bara att jobba två helger på rad nu. Men men det går det också. Snart snart är jag ledig igen... ...

Har vabruari kommit även till er? Här hemma har ett elakt virus tagit våran älskade Agnes. Ja hualigen 40 graders feber och en massa snor och hosta på det. Som att inte det vore nog har hon även haft lite krupp hosta och nässelutslag. Men peppar pepp...