Direktlänk till inlägg 21 mars 2020
Det där coronaviruset börjar ta över min vardag. Är det bara jag som känner så? Även om man inte vill....
Det var som att vända på en hand. En vecka gick det hur bra som helst att vara lite snorig och hostig. Till att folk kollar snett på en om man så lite som skulle hosta lite lätt om man var på affären.
Man blir liksom lite rädd att vara bland folk. På grund av att man ska göra nått fel, även om man absolut inte är ett dugg förkyld eller så.
Fast jag inte direkt är rädd för att få viruset. Så blir man det ändå på nått konstigt sätt. Helst skulle jag vilja låsa in min lilla familj och stanna där tills allt är över.
Snälla snälla låt oss leva normalt snart.
I måndags ringde dom från dagis. Efter bara en halv timme!! VAB hela långa veckan ut. Som tur var kunde Anders ta det mesta. Så jag blev bara hemma i måndags. För bara lite snor och hosta. Som absolut inte var nått problem veckan före eller försten hela vintern. Känns som att en lite än elva under näsan vart Agnes allmäntillstånd den här vintern. Aldrig blivit riktigt bra någon gång. Båda dom stora blev även hemma torsdag och fredag för lite halsont. Men som nu inte känner nått alls. Så det blir nog skola till veckan för dom. Känns konstigt att hålla tre "friska" (i mina ögon) barn hemma. Som sagt hade det vart veckan innan hade alla gått utan problem. Jag förstår och så klart måste man göra så. Men ändå det känns konstigt.
Annars har det liksom bara rullar på. Veckan har gått rätt fort. Och nu är det helg. En fin dag tillsammans med familjen. Ikväll fick jag mig faktigt ett glas vin eller två. Precis som en helg ska vara. Hoppas den fortsätter lika fint....