Tiden går snabbt. Tänk att det redan gått fyra år sedan mitt liv vändes upp och ner. Det värsta som hänt i mitt liv. Det absolut största sveket. Något sånt hoppas jag verkligen att jag slipper uppleva igen.

Stor och fet med världens finaste kille i min mage. Just då kunde jag inte tänka på honom. Allt var bara jobbigt. Så mycket som jag grinade under den första tiden har jag aldrig gjort. Obeskrivlig känsla.

Vips så kom han - en månad tidigare. Inte så där "gulligull" med en helt underbar känsla. Om ni förstår vad jag menar? Han var så klart välkommen och jag älskade hon från första stund. Jag önskade att jag var i bättre "form". Att kunna glädjas mycket mer åt det fantastiska som faktiskt skett. Istället grinade jag. Barnmorskorna kollade lite konstigt åt mitt håll, men hur skulle dom kunna vet? Att det som såg så bra ut helt enkelt inte var det. Så här i efterhand hade jag nog mått bättre om jag gjort just den resan själv. Hur skulle jag kunna veta det?

Det var en tuff början. Inte för att han var bråkig eller så, helt perfekt snarare. Det var hans mor som inte var på banan.

Tiden gick... Läker den alla sår? Nej! Men man lär sig leva med dom.

En dag kom han. En stilig en. En som jag efter all sorg kunde släppa in. En räddare?

Det var så klart någon annan med i bilen också. En tjej. Just där och då hade jag gjort vad som helst. Men det var bara att acceptera. Något jag skulle få lära mig att leva med.

Hade någon sagt till mig att jag tre år senare inte alls skulle haft något emot henne. Utan att hon snarare skulle bli en vän till mig. Hånskratt! Liksom hur skulle det gå till. Från att önskade att personen skulle försvinna från jordens yta till att bli en viktig person i mitt liv. Just så är det. Jag är glad att just hon är "mamma" till min son när jag "inte får vara det".

Tänk att allt blir bra tillslut. Från att allt bara är svart till att se ljuset. Det har vart en lång och tuff resa. Nu hoppas jag att få leva i ljuset!

 

Sara

26 november 2014 23:45

Åh herregud, här ligger jag och grinar nu... Det gör så ont att läsa om hur du kände och mådde. Jag minns hur hemskt allt var, där och då. Men det känns ännu värre nu, när jag själv är mamma. Jag kan så väl förstå hur inerligt du hatade mig. Hur allt jag gjorde och allt jag skrev sårade dig. Hur det måste ha känts att lämna det käraste du hade, till någon främmande som du avskydde. Fy, blir illamående när jag tänker på det. Jag minns hur jag beundrade dig redan då, allt med dig var liksom låååångt ovanför där jag var. Ja, det var ren avundsjuka blandat med rädsla och förtvivlan från min sida. Pajkastning hit och dit. Och jag kommer ihåg att jag helt allvarligt trodde att jag inte skulle få träffa Elias för ens han var typ 2-3 år.

Men det du gjorde, är nog det starkaste jag någonsin sett en människa göra. Att låta Han som svek dig, få vara med sitt barn från start - trots att Hon som du förmodligen avskydde ännu mer, också var där. Att gå vidare. Att sedan bygga upp ett nytt liv. Jobba hårt. Och samtidigt vara en underbar mamma. DET är helt sjukt beundransvärt.

Någonstans har jag, enda sen början, gått och hoppats på att det ska kunna växa fram något mer än hat och missförstånd. Men jag kunde nog bara drömma om att du skulle se mig på ett sådant sett. Flera gånger har jag känt att jag tagit för mycket plats, liksom "inkräktat på ditt revir" när det gäller Elias. I början försökte jag att låta Mattias vara pappa, liksom bara han. Men ju längre tiden gick så växte ju kärleken till Elias. Starka band som inte går att förklara... En annan kvinnas barn, som jag älskar som min egen. Och när Edwin föddes så förändrades inget, snarare tvärtom. Elias blev ännu mer självklar och viktig för mig.

Därför blir jag så himla glad och rörd när jag läser det du skriver. Det värmer, även fast jag inte känner mig värd det efter allt. Ibland brukar jag tänka att vi två är rätt likasinnade, men vi hade förmodligen aldrig träffats om det inte var för det hemska som hände för 4 år sedan... Tänk hur det kan bli!

Ursäkta för den långa "kärleksförklaringen", haha. Men äntligen fick jag chansen att få säga hur mycket du inspirerar mig och hur glad jag är att få vara en del av Elias och ditt liv. Jag önskar dig verkligen allt ljus i framtiden, och vill bara säga tack för att du är en så fin människa!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Dagar och veckor går... Vi försöker tappert få ihop vardagen så att den ska funka för oss alla. VAB, jobb och skola. Ja för våran snormaja fortsätter att snora. Nu har hon snart vart hemma från dagis i fyra veckor. Jag tycker att vi borde se en förbä...

Det där coronaviruset börjar ta över min vardag. Är det bara jag som känner så? Även om man inte vill.... Det var som att vända på en hand. En vecka gick det hur bra som helst att vara lite snorig och hostig. Till att folk kollar snett på en om ma...

Dagar och tydligen veckorna bara rusar iväg här hemma. Ja livet rullar liksom på och anpassas väldigt mycket efter hur man jobbar. Och nu är jag äntligen ledig, igen! Här hemma avlöser olika sjukdomar varandra tycker jag. Och värst drabbad är Agne...

Söndag och helgen lider mot sitt slut. Ja tänk så fort en helg kan gå när man är ledig. Nu är det bara att ladda upp för jobb och lite mer jobb. Drygt bara att jobba två helger på rad nu. Men men det går det också. Snart snart är jag ledig igen... ...

Har vabruari kommit även till er? Här hemma har ett elakt virus tagit våran älskade Agnes. Ja hualigen 40 graders feber och en massa snor och hosta på det. Som att inte det vore nog har hon även haft lite krupp hosta och nässelutslag. Men peppar pepp...